Om acceptans

Rutinen när jag hämtar barnen är att Anton ska gömma sig och jag och Love letar upp. Ibland är det extra svårt att hitta honom. 

Zzzzz...

Love somnade pladask i soffan på faffors kalas. 

Tjuvstart på påsken

I torsdags var det påskfest på dagis. Anton klädde ut sig till påsk-kajboj (cowboy) och Love till påskunge. Mamma sympatiserade i huckle och fröknar på näsan. På dagis var det påskbuffé, äggjakt och kokosbollar. 

Finungarna

Det hände i Vilshult för 23 år sedan

Min mamma jobbade på Posten som kassör i en herrans massa år. Ändå var det inte hon utan min pappa som blev utsatt för ett postrån. 1992, en vanlig januaridag, hade min pappa varit på posten i Vilshult och uträttat några ärenden. Vår granne Eva Johnsson var också där. De gick ut tillsammans och mötte två maskerade män som tvingade in dem i lokalen igen. Rånarna hotade dem och postkassören Greta Svensson med kniv och pistol. Om jag inte minns fel fick Eva kniven mot halsen och pappa pistolen riktad mot sitt bröst. När rånarna fått sitt byte lämnade de lokalen med postkassören och gisslan. Slutligen slängde de in en brinnande flaska med okänt innehåll, och en tjock rök spreds i lokalen. Pappa blev rädd att det var en bomb som skulle smälla, han, Eva och Greta tog sig ut genom bakdörren. 

Jag hade glömt bort den här händelsen litegrann, men fick en påminnelse på Facebook. Jag minns det tydligt nu. Svensk deckare-känsla i gisslandrama på postkontor, otäckt med knivhot, pistol mot bröstet och brinnande cocktail med inblandade småbarnsföräldrar. Allt i en liten rofylld by där alla känner alla. Hu!

I bollarna

Faffor 60 år

Idag trallar jag omkring i dagen-efter-kalaset-dimma. Pyjamas och långkofta hela dagen. Sådär lagom seg och söndagsmysig. Snor åt mig en liten lur i soffan när Love bygger tågbana på golvet. Trots segheten har de andra i familjen haft fullt upp idag. Thomas väckte Love tidig förmiddag för att gå på gympa. "Jag har slutat på gympan!" var Loves sura kommentar. Anton har lekt med dagiskompisen Weiron och Thomas har städat på dagis. Sen fick vi fläskpannkakebesök av Helena, Iris och Herman. Mycket spring och högljudda barn som enbart lugnades av Peter Pan-högläsning/filmtittande i soffan. 

Vi kom hem sent igår. Eller inatt snarare. Far/svärfar/faffor hade 60-årskalas igår. Huset i Öved sorlande av gäster, mysig mingelstämning, fantastiskt god plockmat och vilken tårta! 

Båda barnen traskade tidigt upp på ovanvåningen och klarade sig sen själva en lång stund. När jag gick upp för att titta till mötte jag Love krånglandes med sina byxor och hängslen i toalettdörren. Kissat själv med brorsans hjälp. 

Love: "Anton puttade mig."

Mamma: "Anton?"

Anton: "Ja, på toaletten lite så att snoppen kom på rätt plats."

Mamma: "Du hjälpte honom på toaletten?!"

Anton: "Och visade honom för han visste inte var toaletten låg."

Love: "Jag har en jätteduktig storebror!" 

Tårar i mammas ögon. Det finns inte mycket som rör mig så som de där stunderna när de är sams och bröder. När de finns där för varandra. Vilket starkt band syskonskap erbjuder. 

Grattis faffor Alf! Det är svårt att tänka sig att du är 60 år. Ständigt aktiv med sällan skådad effektivitet och envishet. Nu ser vi fram emot en fin utflyktsdag och skattjakt tillsammans senare i vår!

Peter Pan-mys i soffan

Mera magi

Skidsemestermagi

När Thomas hade en lugn jobbvecka blev vår snölängtan för stark att motstå. Rappt och effektivt bestämde vi oss för att det var dags för barnen att prova på skidåkning. Med två dagars varsel bokade vi stuga, liftkort och skidutrustning i Branäs. Förväntan var stor och så skönt att vi skulle åka nästan direkt. 

Det kunde inte startat sämre. Halvvägs till målet blev båda våra barn magsjuka och producerade totalt sju rejäla kräkningar i bilen. Torkandes kräk mitt i natten, längs en enslig landsväg, med darrande kalla, sjuka små älsklingar i famnen, kändes den glimrande skidreseillusionen långt borta. I något av ett chocktillstånd fortsatte vi ändå framåt, fast beslutna (eller kanske för att vi inte kunde räkna ut något alternativ) att nå vårt mål. Och vi kom fram tillslut. Med bilen full av nedkräkta kläder, filtar, handdukar, bilbarnstolar, två matta barn och två matta föräldrar... Vi hade tagit oss igenom den värsta av bilresor och nu kunde allt bara bli bättre. Och det blev det!

Vi lyckades uppgradera stugan till en med tvättmaskin. Och där fanns rinnande vatten, dusch, bastu och toalett. Att bli ren kändes lyxigt! 

Anton var visserligen matt och orkeslös och missade två dagars skidåkning, men han fick tre fantastiska dagar i backen. Han gick i skidskola tillsammans med Nicole och hennes 5-6-åriga Björnbusebin och han lärde sig verkligen att åka skidor! Han tyckte det var roligt!! Vi behövde inte tjata utan han ville själv!!! Vår lilla känsliga lite osäkra unge kunde ploga, bromsa, svänga och åka lift. Alldeles själv. Skidkungen Anton. 

Innan Love provat sin utrustning i backen sa han "Jag älskar ju att åka skidor!". Efteråt sa han "Jag är ju duktig på att åka skidor!". Båda uttalanden var sanna. Stabil åkte han ner för barnbacken och på rullbandet själv. Med utsträckta armar för att hålla balansen. I stora backen åkte han mellan pappa Thomas skidor och ville att det skulle gå fort, fort. Coola tuffa Love. 

Vi fick några dagars riktig skidsemestermagi med heldagar utomhus i snö och strålande solsken. Med ro och fjällutsikt och glasspaus i toppstugan. Med långkalsongmys på kvällarna i stugan. Med hela-familjen-i-sängen-nätter. Med grillkorv, sugrörsdricka och kex i vanthänder. Med pulkåknings-wiiiiiiiii och rosiga kinder. Med familjeumgåstid, bara vi, tillsammans i en miljö utan måsten. 

Jag blir tårögd när jag tänker tillbaka på hur fantastiskt bra den här resan blev. Jag vill inte ändra på något, även om jag kunnat. Hur kan det vara så när vi fick en sådan mardrömsstart? Jo, känslan av tacksamhet. Vi tog oss igenom och skapade något fint ur krossade illusioner. Tillsammans klarar vi allt. 

Skidsemestermagi. Nästa år gör vi det här igen. Och nästa. Och nästa, och nästa, och nästa....

På flöjtlektion

Anton spelar flöjt med sin spelkompis Iris och Suzuki-spelledaren Henna. 

Gympapremiär!

I söndags var det premiär för Loves gympa. Han tyckte att det var jättekul. Och det tyckte jag med!

Love filosoferar

"Jag älskar ju alla i hela världen. Utom dom i dom andra husen. "

På Lu's café

Vi gick till charmiga Lu's café tillsammans med våra vänner efter dagens tvärflöjtslektion. Där valde Anton crêpe med hallon, grädde och kolasås. Sjukt god. Love ratade sin semla utan att smaka den och åt istället mammas bortpillade rödlöksringar. 

Mindful Yoga

Det här var jag på igår. Stel som ett kylskåp, mycket för lilla huvudet att hålla reda på samtidigt, krampkänning i bröstmuskeln. Fast det där sista var visst inget konstigt eftersom vi tränade vid 99% fullmåne. Enligt gammal indisk medicin drar man oftare på sig oväntade skador vid fullmåne och svartmåne. Tänk på att ta det lugnt idag när den är helt full!! Trots detta var yogan också väldigt skönt. Jag kände mig som en annan när jag gick därifrån. Lite rakare, lite längre, lite djupare. 

Mjöl!

Under frukosten välte mamma Mia ut en sisådär 1,5 kg mjöl på golvet. Ingen av oss hade gått på mjöl innan, så vi provade hur det kändes. Det var mjukt. 

Arbetslös!

Som sagt - jag är arbetslös. Om någon av er vill hjälpa mig med era tips om lediga tjänster eller intressanta företag tar jag tacksamt emot. Vill ni dessutom dela med er av era tankar och erfarenheter av mig blir jag extra glad. Vad kan jag? Vad gör jag bra? Vem är jag för dig? Var tror du att jag passar att jobba med? Framtiden har inga begränsningar. Jag är öppen för vad ni vill ge!

Bloggen lever! Alltså lever jag!!

Ja, som ni märker har jag tagit upp skrivandet igen och återupplivat bloggen. Den sista knuffen fick jag av min svärmor. En dag satt mor Stina vid vårt köksbord och skrattade åt Loves knasigheter. "Ni måste skriva upp vad Love säger!", sa hon. "Han säger så många roliga saker!". 

Jag skäms en smula. En smula i limpstorlek faktiskt. För min oförmåga att hålla bloggen - vår minnessamlare vid liv, för min trötthet och för min ovilja. Samtidigt vet jag att det inte har varit möjligt. Det senaste året har vårt fokus legat på att ta oss igenom varje stund. Ork och glädje har varit som sällsamma gäster som stannat till på en kopp kaffe. Jag har inte mått bra, inte känt igen mig själv. Min läkare diagnostiserade depressiv episod i maj förra året. Sedan dess har jag sovit, promenerat, grubblat, pratat, läst, träffat läkare/psykolog/fysioterapeut, ätit medicin, arbetat med min kropp. Jag bestämde mig för att sluta på mitt jobb. Jag bestämde mig för att vara mer med mina barn. Och för att lyssna mer på mig själv. 

Och nu då? Jag mår bättre. Jag är arbetslös. Jag har hittat saker som är viktiga för mig. Saker jag trivs med att göra. Intressen rent av. Jag ser tydligare en väg framåt, en framtid. Exakt vad den innehåller vet jag inte. Men jag förstår att jag själv ska bestämma mina livsmål. Med tiden kommer jag förstå vilka de är. 

Ett av mina intressen är att skriva. Jag vill göra det igen! Och mer! Orden känns ovant klumpiga och hala i mitt huvud. Jag hittar inte rytmen. Men jag hittar lätthetskänslan i kroppen. Och där kommer också leendet!

Kusiner på kalas

Tre goa ungar: Love, Sigrid, Anton. Bilden är tagen på kusinernas pappa-/mammamormor Gunvors 81-årskalas i mitten av februari. 

Henryssonkalasen brukar vara goda, glada, varma, skrattiga, ljudliga och sena. Våra barn anpassar sig oftast och går sällan och lägger sig innan vi åker hem. Men på just det här kalaset blev Anton alldeles förskräckligt trött och gosig. Han kröp upp i soffan och la sig ovanpå sin storkompis och pappakusin Ludvig. Där kände han sig trygg och somnade direkt. 

LEGO

Vårt matsalsbord är fullt av LEGO-byggen. Här ägnar Anton sin mesta tid. Han bygger och bygger och leker och bygger. Han bygger efter ritning och efter eget huvud. Han leker efter inspiration från filmer, böcker och sin egna utomordentliga fantasi. Sin veckopeng sparar han tills den räcker till LEGO. Ibland tar han en liten paus från byggandet. För att läsa LEGO-kataloger och -tidningar. 

Ett tekniskt under

På eftermiddagarna lånar Love min telefon för att spela spel. Tänk så snabbt en 2 1/2-åring kan lära sig hantera tekniska apparater. Häromdagen visade Love mig hur man gör en skärmdump. Det kom han på själv och jag har absolut glädje av den kunskapen. 

Tandläkarbesök

Igår var Anton hos tandläkaren. Idag var Love. Vi är visst stammisar. 

Anton hade inga hål, fick flourlack med melonsmak och en brun krokodil för att han gapade fint. När han kom hem deklarerade han stolt att tandläkaren sagt att han skulle låta bli att borsta tänderna på kvällen den dagen. "Tokigt va?!"

Love fick en akut tandläkartid för att han fick en knuff av sin storebror så att han tappade balansen och slog munnen i golvet. Favoritnappen gick sönder, läppen blev svullen och tanden hamnade ur läge. Kanske måste den tas bort. Återbesök hos tandläkaren om en månad, tills dess noggrann rengöring, inte äta hårda saker och (hjälp-hur-ska-det-gå?!) så lite napp som möjligt. Kanske bra att sol-och-moln-nappen gick sönder... Love gapade så fint och satt alldeles stilla när tandläkaren tog bilder att han fick välja en liten ödla ur tandläkarens fina korg. 

På promenad med faster och kusin

Igår var fassi Sofie och kusin Sigrid på besök. Det blev en promenad till havet i det soliga vädret. Anton hjälpte till med vagnen och Love stoppade pinnar i brevlådor.

Söndag

Mys med brorsan och Backyardigans. Fin start på vilodagen.