I ett litet paket

Jag hade glömt känslan av att ha en lös tand. Ni vet när den är så lös att man kan sticka in tungspetsen under den. Hur vass kanten känns. Ni vet när den är så lös att man inte kan förstå hur den kan sitta kvar. När man känner att om man bara böjer lite i den riktning där det stramar så kommer den lossna. Men när man ändå inte riktigt vågar. Tillslut kan man ändå inte låta bli. Vicka, vicka, vicka. Kanske snurra lite. Och plopp, den är ute! Lite lättnad, lite saknad. Känslan den där första gången man äter utan tanden. Det är helt tomt där den satt. Plötsligt finner maten i munnen nya vägar. Som att utrymmet i munnen blivit större. En kort stund. Sedan har redan den nya känslan blivit som vanligt. 

Anton tappade sin första tand idag. Han hade redan en glugg, men där fick han hjälp av tandläkaren. Idag skötte han det själv. I skolväskan låg den i ett litet paket. Den lilla tanden. 

Vem är det som...?

Vi leker ofta en lek vi kallar "Vem är det som...?" när vi äter middag. Det var Loves tur:

"Vem är det som kan klättra i träd och kasta kokosnötter och som kan gå på vattnet?"

Det blev många gissningar innan vi fick be om svaret:

"En blandning mellan en krabba, en ål och ett lamm!"

Aha. Illa att vi inte kunde lista ut den.