Holjeskolans musikklasser 20 år

I lördags firades Holjeskolans musikklassers 20-årsjubileum med en heldags musik och show i Holje park i Olofström. Vi var där och lyssnade, åt popcorn, spanade på folk och övade oss i social kompetens. Det senare stod mest Anton för, som gick i vidare och vidare cirklar kring vår picnic-filt. Han blev kompis med en ljudtekniker, rotade runt bland spännande saker i en barnvagn och en väska och kollade in några jämnåriga som spelade spel på en iPhone. En härlig dag!

 
Bilden har jag lånat från bildspelet på BLT och Sydöstrans nyhetssajt:
http://www.bltsydostran.se/nyheter/olofstrom/20-ar-firades-med-sang-och-musik(3286772).gm

Mammamormor 107 år

Ja, det hade hon blivit idag om hon levt. Min mormor, Alfhild Fransina Nordström, 107 år gammal. Hon dog 1999. Tyvärr verkar det inte bli någon ny liten bebis-Alfhild idag. Det hade varit fint.

Jag kommer ihåg när mormor dog. Mamma ringde mig tidigt på morgonen, jag bodde i Lund. Det var ingen olycka, utan väntat. Kanske inte just den dagen, men snart. Min mormor var gammal, 93 år. Hon hade levt ett lång och innehållsrikt liv. Hunnit med det hon skulle. Varit frisk och orkat. Jag minns hur jag bemöttes av människor i min närhet. Hur de drog en lättnadens suck när de fick höra om hennes höga ålder "Jaha, var hon sååå gammal! Då var det ju väntat!" För mig kändes det som att jag hade mindre rätt att sörja när människor sa så. För mig spelade det ju ingen roll hur gammal hon var. Hon var min mormor. Som funnits i hela mitt liv. Som jag aldrig hade varit utan. Som var den sista mor- och farförälder jag hade kvar i livet. Och som nu var borta och jag aldrig mer skulle kunna träffa. Det var min sorg.

Detta är en erfarenhet av sorg som jag sedan burit med mig genom livet. Jag försöker bemöta alla som förlorat någon med stor respekt för deras sorg - oavsett om den saknade är nyfödd, medelålders eller 97 år gammal. Sorgen har så många olika ansikten och ingen ska i sin sorg behöva känna att de inte har full rätt att sörja för att det kunde ha varit ännu sorgligare!

I sängen hos mormor o morfar

Lärkplantering

Kristi himmelsfärdsdagen ägnade vi åt lärkplantering i Kullan. Vädret var ytterst växlande: ösregn, strålande sol, hagel och snö(!). Trots väderförutsättningarna blev det en riktigt härlig dag. Det bästa av allt var att min pappa orkade vara med hela dagen. Och det var längesedan jag såg honom så pigg och glad.

Som gravid i nionde månaden ägnade jag mig endast åt dokumentering, chaufför och sällskapsdam. Trodde innan att jag inte skulle orka traska runt i terrängen en hel dag, men jag tror faktiskt enbart att det gjorde mig och magen gott! Till sin hjälp hade Thomas bjudit med sig sin pappa Alf och sin svåger Lars. Båda nybörjare inom plantering. Och min pappa var med som instruktör.

Tvättstationen. Plantorna är behandlade med medel mot snytbaggar. Detta är giftigt. Därför tar vi med oss ljummet tvättvatten, tvål och handduk ut i skogen. Gravida kvinnor får hålla sig på replängds avstånd…

Plantorna förbereds genom att sättas i vatten några dagar innan utsättning. P g a snytbaggegiftet får de suga vatten i ett gammalt badkar istället för i bäcken. Händerna skyddas med gummihandskar vid hantering av plantorna. Som skydd mot viltskador fäster vi en liten bit frystejp i toppen av varje planta. Om viltet betar plantan blir tejpen som tuggummi som förhoppningsvis avskräcker från att de betar sönder varenda planta. Dessutom syns plantraden lättare i terrängen. Steg två är att kapa rötterna till hanterlig längd.

Plantorna sätts i rader, i ett rutnät med ca 2 meters mellanrum. Det är handkraft som gäller. Hålet till varje planta grävs med ett planteringsborr som roteras för att även luckra upp jorden. Därefter sticks plantan ner och jorden runt trampas till så att den säkert sitter där den ska. Det var ingen lätt terräng för våra stackars nybörjare att plantera i! Stenigt och risigt och ont om jord! Under dagen planterades 250 plantor, vilket egentligen inte är så särskilt många. Men med rådande terräng tar det sin lilla tid ändå!

 
Lars markberedde som ingen annan! Runt var och en av hans plantor var det snyggt och prydligt som i ett trädgårdsland. Lars plantor kan vi vänta någon månad extra innan vi gräsröjer runt. Dock hamnade han lite på efterkälken, mest troligt p g a ihärdigt spanande efter små illvilliga vättar. Alf gnetade på trots inflammation i axeln. Han hade förberett sig i knallorange så att vi lättare skulle hitta honom när han gick vilse.

 
Fika är viktigt! Och skogen gör dig extra sugen. Mackfika, kaffefika, äggfika, äpplefika, och grillad korv-fika intogs under dagen.

Tack fina Alf & Lars för hjälpen!! Som sagt, lön utbetalas som ved till självplock i skogen.

I snickartagen

Anton o pappa bygger grind till trädäcket.

Dagens Anton-outfit

Han har själv valt. Blöja, gitarrtröja, gympaskor och ullmössa fodrad med fleece. Så rätt!

Vindkraft i solnedgång

På väg hem från en tur till Olofström passerade vi ett av mina byggen, Furulund utanför Nymö. Ni får tycka vad ni vill, men jag tycker att vindkraft är vackert!

//Byggherren

Puh!

Vi pustar ut efter förmiddagens besök på förlossningen. Den duktiga lilla bebisen har vänt sig tillbaka av sig själv, något vändningsförsöket behövdes inte. En lättnadens suck. Måtte hen nu ligga kvar med huvudet ner de sista veckorna. Eller hur lång tid den nu behagar.

De oregelbundna hjärtljuden kvarstår dock, så det blir en ny kontroll om en vecka igen.

Nu andas vi en smula i luftspalten mellan bebiskontrollen i förmiddags och beskedet om pappas fortsatta behandling som väntas i eftermiddag. Jag tror att vi hinner tre andetag till. Minst.

Denna dagen till detta

Ja, hörrni. Vilken dag det blev igår!

Vid vad som skulle vara ett vanligt rutinbesök på MVC, observerade barnmorskan oregelbundna hjärtljud hos bebisen. Vi blev skickade till förlossningen för ultraljudsundersökning och läkarbesök direkt. Vi fick komma in så fort vi kom fram, träffa en annan barnmorska och göra en CTG-undersökning. “CTG-remsan” var helt normal, men vi hörde tydligt att hjärtat då och då slog extraslag. Väntan på doktorn blev lång och dryg. Vi betade av de flesta av tidningarna i väntrummet, såg den oerhört spännande (not!) uppgörelsen mellan Danmark och Norge på isen i hockey-VM, blev hungriga men vågade inte gå någonstans, mumsade fantastiskt äckligt kanelgodis och glodde på de andra stackarna som passerade väntrummet.

När vi äntligen fick träffa doktorn gjordes grundligt ultraljud av hjärtat. Hon kallade även in sin kollega för second opinion. Det visade sig att vartannat till vart 19:e av bebisens hjärtslag är extraslag. Detta är tydligen ganska vanligt och beror oftast på omognad. Förhoppningsvis ska det växa bort innan förlossningen. Ibland beror det på något allvarligare och kan leda till hjärtsvikt hos den lilla. Undersökningen igår visade inga tecken på att något skulle vara fel, men för säkerhets skull ska vi på ny kontroll på måndag.

Den andra spännande upptäckten som gjordes igår på ultraljudet var att bebisen efter att ha legat fint med huvudet långt nedåt, till synes redo för en snabb förlossning när som helst, plötsligt har vänt sig. Nu ligger den lilla i sätesbjudning med huvudet upp och rumpan ner. Alltså blir det även ett vändningsförsök på måndag. Misslyckas det blir det kejsarsnitt. Jag har inte ens tänkt den tanken. Att föda med kejsarsnitt. Det känns oerhört märkligt. Jag måste nog fundera lite till på det.

Under hela dagen igår gnagde dessutom oron för pappa, som också träffade doktorn igår. Efter första veckan i hans behandling är kroppens reaktion stabil till försiktigt positiv. Nu måste han pausa en vecka, sen får vi se vad som händer.

Anton, som skulle hämtas på dagis efter lunch, fick stanna kvar en stund extra (underbara dagispersonal!!) och blev sedan hämtad av vår goda vän Daniel. Familjen Gedeborg bjöd oss dessutom på välgörande middag och tillfälle för avrapportering när vi kom hem från sjukhuset. Än en gång har vi blivit påminda om hur värdefulla våra fina nära och kära är. Vad skulle vi göra utan alla er som ställer upp för oss?

Efter 7 timmars stillasittande i ett väntrum och hela den mentala påfrestningen igår, är min kropp idag helt färdig, trött och öm. Jag känner att livet gör lite som det vill just nu. Spelar mig spratt på spratt. Seriöst, hur många prövningar kan pressas in i livet, av livet, på en och samma gång?

Jag avslutar med ett träffande citat av Raskens Ida i den eminenta TV-serien Raskens efter Mobergs roman med samma namn: “En sa aldri räkna ut ett!” Precis så känns det. Bry dig inte om att tänka ut hur något ska bli, för det blir ändå inte så.

//Mia

Hört från mejeriavdelningen

I vanliga fall när Anton och pappa handlar brukar Anton vara väldigt noggrann med att det ska köpas A-fil till mamma när de passerar mejeriavdelningen. Han är nämligen väldigt omtänksam mot lilla mamma och det händer att pappsen glömmer att mamma vill ha A-fil. Men vid senaste shoppingturen på Hanöhallen var det något annat som inte fick glömmas i mejerihyllan. Anton utropar högt och tydligt:

“Smör, för tusan!”

All the lights are red tonight

Ikväll spelar farbror Andys band Number Red på KB i Malmö. Stort. Skåne-final i musiktävlingen Emergenza. Enligt uppgift från vår utsände i publiken är konkurrensen tuff ikväll. Av olika anledningar passar det inte oss så bra att heja på plats idag. Men ni ska tro att vi håller tummarna så hårt vi kan här hemifrån! Vid midnatt vet vi!

Anton äter ostfralla...

...eller är det möjligen tvärtom?

Farmor hälsar på

Det är mysigt med en farmor på besök. Det tycker vi alla!

Läkarbesöket

Igår besökte vi Karlskrona lasarett för att träffa pappas läkare. Det var med klump i mage, bröst och hals vi såg klockvisarna snigla sig fram i väntrummet. Men besöket blev ett mer positivt möte än vi förväntat oss. Vi träffade två läkare som ingav stort förtroende. Och pappa ska få prova en ny behandling, som vi hoppas ska kunna bromsa cancern och få honom må lite bättre ett tag. Behandlingen blir inledningsvis trevande och med täta undersökningar för att se hur han reagerar.

Pappa blev utskriven från sjukhuset och gick därifrån med rakare rygg och en annan glimt i ögonen. Och han åt köttsoppa i sjukhusresturangen med god aptit och tyckte det var gott! Bara det var värt hur mycket som helst.

Framåt. En dag i taget.

//Mia

Amaryllisen har fått fnatt

Nu är det inte mindre än fem blommor på vår beryktade amaryllis.

På promenad i Olofström

Morfar (på permission från sjukhuset över helgen) hittade en liten stubbe att vila på. Jag tycker att Sylvia skrev om det så fint i sin kommentar: "Där andra bara ser ett ogästvänligt snår, hittar skogens man en funktionsduglig pall."

När Anton och Essie blev för trötta i benen alternativt gjorde för mycket som de ville utanför föräldrarnas kontroll, fick de rida pappaaxlar istället.

Prinsessan Anton

Anton önskade sig en prinsesskrona. Visst är han sötaste lilla prinsessan i världen?!

Bebismagen

Mitt i allt annat som händer nu finns det stora som förtjänar all uppmärksamhet i världen, men som inte riktigt kan få det – att vår familj snart utökas från tre till fyra. För några veckor sedan var jag trött på att vara gravid och ville bara att bebisen skulle komma ut. Nu tycker jag att den kan stanna där inne ett litet tag till, där jag vet var jag har den.

Jag är i vecka 35 nu. Magen börjar bli stor, jag känner mig klumpig och tung. Thomas är ansvarig för påtagning av strumpor och skor för alla familjens medlemmar just nu. Bebisen ligger redan långt ner i livmodern och med huvudet åt rätt håll men inte fixerat vid senaste kontrollen. Jag känner hur det lilla livet rör sig där inne och kittlar mig på insidan med sina små fingrar. Beräknad förlossning är den 9/6, om bara 5 1/2 veckor. Fast min känsla säger att det blir tidigare och det är jag nervös för. Skraj för att vara hemma helt själv eller själv med Anton när det börjar. Och att Thomas ska vara iväg på jobb. Eftersom förra förlossningen var snabb har vi fått order att åka in tidigt.

Utan att egentligen ha en aning tror vi att det är en liten flickbebis. Det är bara en känsla jag har. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara en pojke. Samma känsla hade jag med Anton, jag bara “visste” att han var en Anton. Vi har ett preliminärbestämt flicknamn, men namndiskussionen på pojksidan går trögt. Där känns inget riktigt “rätt”.

Anton pratar ofta med bebisen därinne och brukar fråga: ”Är du vaken bebisen?” och ”Kommer du ut till sommaren?” och ”Har du saker där inne?”. Han vet att bebisen är ömtålig. Och att han ska bli storebror. Och han vill att bebisen ska heta SueEllen på riktigt också. Eller bara bebisen.

  

Pricken

Lilla pricken är tillbaka på dagis idag. Vattenkopporna (ja, jag kan inte bestämma mig om jag ska säga vattkoppor eller vattenkoppor) var lindriga. Ingen feber. Totalt 25-30 prickar, flest och störst under blöjan och i hårbotten. En natt med ordentlig klåda och störd sömn. Två till tre dagar då han var lite tröttare än normalt och vilade middag extra länge. Annars var Anton precis som vanligt. Det värsta var nog isoleringen, att tvingas vara hemma trots pigg och fint väder. Ruvorna har varit torra sedan i måndags kväll, så idag fick han komma tillbaka och leka med kompisarna på dagis.

 
Ja, på bilderna syns de knappt ens. Vattenkoppeprickarna.

Myror också!

Just den dagen jag hälsat på pappa på sjukhuset. Just när jag är übertrött och ledsen men ändå inte kan sova. Just när magen är hård som ett bowlingklot, benen börjat svullna och fingrarna känns som prinskorvar. Just inför en vecka med inlämningsuppgiftsdeadline, föreläsning om strålning, möte med sotare, MVC, psykolog och kanske en plåtslagare. Då upptäcker jag, klockan halv två på natten, en myrinvasion på toaletten. Gaaah! Inte mera nu! Vad göra? Jag trampar på så många jag kommer åt, ställer in vindruvorna i kylskåpet, släcker lampan och drar igen dörren. Sen går jag och lägger mig och funderar på hur många timmar det tar för de överlevande att samla styrkorna, hitta ut i köket och bryta upp kylskåpsdörren. Och så funderar jag lite på om svartmyror gillar potatisen som står framme. Sen börjar det klia över hela kroppen och då blir det bara skräckfilm om jag funderar mera. Så nu släcker jag lampan och sover. Och ni är mina vittnen ifall talgoxevägen förvandlas till Myrorna anfaller inatt.

Om vardag, hjälplöshet och tacksamhet

Aldrig har jag känt mig så hjälplös som jag gör nu. Att en förälder är så sjuk. Min pappa. Och jag kan inte göra någonting för att hjälpa honom. När han har ont kan jag inte lindra. När han mår illa kan jag inte få det att släppa. När han grubblar kan jag inte förstå. Jag kan bara försöka finnas där och lyssna när han vill prata. Plötsligt känns Åhus så oerhört långt bort från Olofström. Och ännu längre från lasarettet i Karlskrona.

Det konstigaste av allt är att trots att min värld står på ända, så fortsätter världen runtomkring att snurra vidare. Varje morgon blir det vardag igen. Människor omkring mig fortsätter att gå till sina jobb. Folk skrattar och hittar på saker, så där som man gör. Klockan fortsätter att gå, fast tiden borde stå stilla.

Vi hälsade på pappa på sjukhuset idag. Jag är så oerhört tacksam över att ha min familj, tillsammans blir vi mindre hjälplösa. Så tacksam att Niclas och Sylvia bor närmre mamma än vi gör. Att ni hjälper henne. Och så tacksam över fantastiska familjen Karlsson i Rinkaby, som gång på gång på gång ställer upp och passar Anton. Med samma glada humör och lugn. Det känns tryggt att ha er så nära.

//Mia

Mamma, Anton och morfar firar Antons 2-årsdag med kantarellplockning från traktorsläp. En höjdare!

Fina Sara och pappamoster Caroline har tittat på kossor och lekt på lekplats med Anton idag.

Amaryllisen blommar

Den har stått där i fönstret sen i julas, då min man fick den i present. Jag har struntat i den och tänkt kasta den. Ibland har den fått en skvätt överblivet vatten av min man. Nu blommar den med tre stora vackra röda trumpeter.

Korr: Som min man med bättre koll på tidens gång kommenterade har den visst stått där i fönstret och skräpat sedan julen 2010. Ojdå. Så snabbt tiden går. Och så länge jag har retat mig på den där fula blomman men inte blivit färdig till att ta bort den. Hur är det möjligt? Nåja, ibland är det visst bäst att inte lägga sig i så mycket. Fantastiskt att den fick möjligheten att blomma igen. Och gjorde det!