Jag kan cykla!

Anton fick en trehjuling i 2-årspresent och efter besök av tålmodiga morföräldrar tar han sig fram hjälpligt. Eller i alla fall bak. Verkar lättare att trampa bakåt. Kolla särskilt in stilrätta Södra-kepsen i höstens färg reflexgult.

Anton och Skrållan

Anton läser gärna säga för Skrållan. I slutet av sagan om Bo som sitter fast, fikas det på kaffe och köttbullar. Så klart Skrållan också ska smaka.

Ka-Lars-kalas!

Idag vill vi uppmärksamma Lars som fyller 32 år. Lars går numera under Anton-smeknamnet Ka-Lars. På bilden passar Lars på att mysa en stund med tumsuttande Anton.

Grattis Ka-Lars!

Premiär!

Min morfar

För 15 år sedan idag förlorade jag min morfar i en olycka. Min morfar (eller "mó-forr" som jag alltid sa) stod mig väldigt nära. Han var stark som en oxe och envis som en åsna. Men framför allt innerligt snäll och omtänksam. Och hade mycket, mycket kvar att uträtta och uppleva. Men så blev det inte. Och det smärtar mig fortfarande djupt och skoningslöst. Jag söker ofta tröst i att han lever vidare genom sina ättlingar. Sammanlagt 19 barn, barnbarn och barnbarnsbarn. En släkt med en otroligt stark sammanhållning.

Min morfar hette Henry. Det är med stor stolthet jag bär hans namn till efternamn.

/Thomas

Om detta må vi berätta

Den 29 november 2010. Det var den dagen den berömda väggen plötsligt uppenbarade sig rakt framför mig. Jag sprang på mitt allra snabbaste och dundrade rakt in. Reste mig upp, kikade mig förläget runt för att se om någon sett mig, borstade av det värsta dammet och tog sats för att kuta vidare. Men så vek sig benen. Jag fick inte luft. Mjölksyran brännde i benen, halsen var tjock av ansträngning och kroppen blåslagen av kollisionen. Kanske ett brutet revben. Kanske ett jack i ögonbrynet. Kanske en stukad fot och en blåtira. Jag sjönk ihop på marken igen. Vila, vila, vila. Sakta blev andningen lättare. Jag fick tag i en gren och lyckades dra mig upp till knästående, men ansträngningen gjorde mig yr och jag blev tvungen att sätta mig igen. Där sitter jag fortfarande. Flåsandes.

Läs UnderbaraClaras beskrivning av att plötsligt ha slut på energi. Den är slående.

//Mia

Att umgås med stenar

Stenar. Forskning visar att människor som befinner sig i livskris kan bli hjälpta av att umgås med stenar. Dessa tysta, oföränderliga objekt vars förhållande till människan är helt kravlöst. Stenen bara finns där, väntande, tills du är redo. Då kan du tala till den, stenen lyssnar. Du kan känna på den, stenen är inte kittlig. Du kan titta på den, stenen visar upp en mångfacetterad yta om du vågar se. Eller kan du klättra upp på den och vila en stund, som en tålmodig lekfarbror ligger stenen där och låter sig klivas på.

Jag minns min barndoms stenar. Jesus-lever-stenen som stod som en vägvisare vid en korsning i närheten av mitt barndomshem. Den var med i alla vägbeskrivningar, ”sväng vänster vid Jesus-lever-stenen...”. Nästa äventyr börjar där. När jag gick på mellanstadiet var det någon granne som målade över Jesus-lever-klottret som gett stenen sitt namn, men stenen hette så ändå. Före och efter och alltid.

Den stora stenen i skogen. Hur lyckliga vi blev när vi hittade denna sällsamma gigant under en upptäckarcykeltur på en krokig skogsväg. Den var enorm och ointaglig, vi kom aldrig högre upp än en tredjedel. Men den stora stenen reste sig som ett monument över tjugotalet andra stenar sammanbundna av en hemlig klätterstig som bara vi barn såg.

Och så stenarna på tomten. Jag har klättrat där så oerhört många gånger. Jag vet ännu exakt var jag ska sätta högerfoten på avsatsen, placera armarna på kanten och häva mig upp. När jag blundar minns jag skrovligheten under min fotsula. Denna plats var ett centrum för hela min uppväxt. Det var här jag hade utflykt med kramdjuren. Det var här min bror klättrade ända till toppen av trädet innan han upptäckte en myra, det enda han var rädd för i hela världen. Och det var här, uppe på stenen under grenarna från trädet som jag gömde mig när jag ville vara för mig själv. Filosoferade. Läste. Iakttog världen. Som barn visste jag stenens värde som avstressare och energigivare, utan att jag visste om det. Som vuxen glömmer jag allt som oftast, fast jag vet.

//Mia