

"Hej Sune! Vad fin du är! Jag pussar lite på dig. Mmmm... gott! Fast nu blev jag visst lite hungrig. Får jag smaka på din näsa?"

Love har fått en tugg-napp, typ. Den heter Umami och ser ut som en stor napp med hål i sugdelen. I den lägger man bitar av mat, för bebisen att tugga på utan att riskera sätta i halsen. Ökar bebisens självkänsla, stod det på förpackningen. Nåja, det låter jag vara osagt, men Love blir i alla fall så lycklig att han hoppar i stolen när han får ha den. En grej att bita så mycket man vill i, som är rolig att hålla i, det kommer något gott ur och man blir genomkladdig! Nej, mycket bättre än så blir det inte enligt Love.
Ikväll var det kalas hos Gunvor och Jan. Ilande bihålesmärtor gjorde att jag tyvärr fick stanna hemma nerbäddad i soffan. Men Thomas o kidsen åkte. Det var mello och många släktingar och lättskötta barn och världens godaste kotlettrad och tårta och massor av lek med nästkusin Hilma. Bra kalas!
I kylen hittade jag:
1 bit kassler
1 zuccini som började bli tråkig i ena änden
pastarester från 2 middagar
1 bit ost som jag tyckte smakade för skarpt för mackan
4 kokta potatisar
spår av kokt broccoli
matlagningsgrädde som snart går ut
4 ägg
1/2 paket fryst basilika (nåja, i frysen)
Så ikväll blir det variant av makaronipudding. Klassisk restmiddag jag minns från min barndom.
Hår, långt som kort. En örsnibb. Schyssta glasögonbågar. En näsborre. Gräver in hela handen i en halvöppen mun. Drar ut läppen som ett gummiband. Sträcker man fram ett finger drar han det till sin egen mun och biter med sylvassa tänder. Hårda nypor o vassa naglar o starka tag. Gör skäl för sitt fighting name - "Love hurts".

Anton: “Så fin du är i din klänning, mamma!”
En sådan enkel liten kommentar blir alldeles, alldeles ljuvlig när den kommer från en speciell liten 3,5-åring.


Tack vare vår Essie har vi en osvensk högtid att fira i vår släkt - det kinesiska nyåret. Idag är det nyårsafton enligt Kinesiska månkalendern. Det infaller vid andra nymånen efter vintersolståndet. Nu lämnar vi drakens år och går in i ormens. Nyår är en stor familjehögtid i Kina. Det firas ofta med mycket god mat och fyrverkerier. Vi äter kinamat på restaurang med Essies närmsta släktingar. På vägen hem ikväll såg vi dessutom mycket passande fyrverkerier!
När jag förberedde Anton inför kvällens aktiviteter frågade jag vad han var sugen på att äta på restaurangen. Han svarade: "Jag vet inte för jag älskar mycket mat." Och det gör han verkligen! Han åt räkgryta, friterade räkor (räkor i hus), sesamboll, räkchips, champinjoner, tomater, oliver, broccoli, glass med chokladsås och slickepinne. Det är roligt att gå på restaurang med Anton, som mattönt är jag sjukt stolt över min son!
För första gången äter hela familjen samma middagsrätt - spagetti och köttfärssås (med tomat, röda linser, paprikapulver och oregano). Love tyckte det var mumma.
Nitton personer och två hundar spenderade bröllopsnatten hemma hos Thomas föräldrar i Öved, utspridda i hela huset. Som ett stort pyjamasparty! Dagen efter spenderades mestadels ätandes och hängandes i högar på madrasser och tv-soffor. Jag och Thomas kände oss hyfsat slitna efter endast 2,5 timmars sömn. Har man pigga små barn är det bara att stiga upp! Så vi tog helt enkelt söndag igen på måndagen och begav oss inte hemåt förrän vi var någorlunda fräscha.
Timtals tillbringade Anton här, vid fabro Andys trumset. Han jämförde ytterst metodiskt hur de olika trummorna lät och höll konsert med flera egenskrivna låtar. Den lille trumslagaren.
Vi har varit på bröllop i helgen. Det var fantastiskt. Lillasyster Sofie blev fru Kristiansson och Lars blev svåger på riktigt. Jag grät, skrattade och hade gåshud över hela kroppen. Positiv känslostorm som dröjer sig kvar i minnet.
Tack snälla mamma och morbror Klick för barnvaktandet!
Anton: “Pappa. Jag tände ljusstaken, för det var så jävla mörkt i sovrummet.”
Föräldrarna bör nog se över sitt bruk av förstärkningsord…
Den här unge mannen fyllde 21 år igår. Vi körde dit och överraskningsgrattade, med en ukulele i present. Imponerande duktig på allt som har med musik att göra är han, Andy. Klink, klink, sen kan han spela ukulele! Anton tog med sig sin lilla “gitarr” (ukulelen på bilden) och drog igång allsången på “ja må hon leva”.