I lördags var det bröllop i släkten. Mats och Emma gifte sig i Fjälkestads kyrka. Efter vigselceremonin var det dop för Nils Hjalmar Henrysson, Antons och Loves nästkusin. Fint, fint, fint var det. Flera gånger om.
All lycka önskar vi familjen Mats, Emma, Hilma och Hjalmar Henrysson!!
Min pappa var varmt engagerad i orienteringsklubben OK Vilse 87, där han varit medlem i över 40 år. Många av mina minnen från när jag var liten är just orienteringsminnen. Vi var en orienteringsfamilj.
På pappas begravning höll en av hans klubbkollegor, Margaretha Svensson, ett fint tal om pappas insatser i klubben. I kommande nummer av klubbtidningen Dra(g) åt skogen! kommer en text baserad på Margarethas tal publiceras. Det var den som fanns med i mailet. Det hugger till i hjärtat när jag får syn på bilden från artikeln. Reaktionen är blixtsnabb, känslorna ilar genom kroppen. Igenkänning, överraskning, glädje.
“Åh, där är du ju, käre pappa. Vad det var längesedan jag träffade dig. Någon har tagit en bild på dig, du har varit med någonstans. Men snart måste du väl ändå komma hem till oss. Så att vi får träffas. Jag saknar dig.”
Sen växlas impulserna till tankar. Jag kommer på det igen, att han är död. Besvikelse, sorg.
“Nej, just det, så var det ju. Jag glömde. Bilden är inte ny i tiden, bara ny för mig.”
Så tittar jag på bilden igen. Och måste möta min pappas självklara leende och varma goda blick. Jag minns, kramar om i tankelivet och sänder min tacksamhet till de fina människor som delat med sig av detta. De som tagit lite av sin tid till att leta fram en träffande bild, sökt i minnet efter betydelsefulla stunder och sammanfattat litet av pappas historia. De som pappa också betydde något för. Tack ni!
Margarethas man Rune har även han precis förlorat sin kamp mot cancern. Barnen har blivit faderlösa. Och barnbarnen morfar- och farfarlösa. Det gör mig ont. Mina tankar är hos dem.
_____________________________________________________________________________________________
Till minne av Uno Svensson
Ytterligare en av våra klubbmedlemmar har lämnat oss. Uno Svensson begravdes i Kyrkhults kyrka den 6:e juli. Många klubbmedlemmar mötte upp och Margaretha tackade Uno för hans insatser i klubben.
Redan 1969 var Uno aktiv i klubben, då som vice ordförande. 1970 valdes Uno till ordförande och var det i 9 år. Samtidigt satt han med i styrelsen för Blekinge Orienteringsförbund.
Uno hade ett valspråk när han valdes till ordförande för vår klubb nämligen: Fram för nya kartan och ungdomen, och detta lyckades han verkligen genomföra. 1971 var han tävlingsledare för en elittävling med 650 startande på vår första egenritade karta och antalet ungdomsmedlemmar ökade hela tiden.
På hans förslag organiserades klubben upp i olika kommittéer, som vi fortfarande har kvar. Han medverkade själv under årens lopp i många av dessa, t ex kart-, tidnings-, badminton-, skid- och trimkommittén. Han var också utbildningsledare och banläggare.
Samtidigt hann han med att själv vara aktiv. Uno sprang bl a sista sträckan i klubbens 10-milalag 1971 och under åren 1965-1973 gjorde han 214 starter. 1977 vann han badmintonserien i Vilshult.
När Uno avgick som ordförande blev han och Ulla invalda i trimkommittén och under 6 år var han också ledare där.
De senaste åren har Uno och Ulla hjälpt till på olika sätt vid klubbens större tävlingsarrangemang, vid inventeringar och motionskvällar.
Uno var stark även under den tunga sjukdomsperioden. Samma dag han fått behandling i Karlskrona kunde han komma till klubbstugan för att deltaga i motionspromenad. Den 7:e juni sågs vi för sista gången. Vårens Naturpass avslutades vid storlekplatsen. Uno kom med familjen och fick erbjudandet att svara på tipsfrågorna vid startplatsen, men han avböjde och gick hela rundan och han hade dessutom alla rätt.
Vilse låg Uno varmt om hjärtat och genom att åtaga sig så många olika uppgifter bidrog han starkt till klubbens positiva utveckling och vi vill tacka för detta förtjänstfulla arbete!
OK Vilse 87
genom Margaretha
Foto: Nils Henmyr
______________________________________________________________________________________________
Mamma: "Anton, innan Love föddes sa du att du skulle leka med traktorn och bebisen med släpet..."
Anton: "Jag vill ha släpet!"
Mamma: "Vad får Love ha då?"
Anton: "Han kan få en potatis och stoppa i munnen!"
I söndags kom faffor Alf och bondrötan på besök igen. Kantsten grävdes ner runt hela parkeringsrutan. Sen fyllde vi ut med stenmjöl. Och vattnade. Steg 2 är klart! Och bra blev det! Allra bäst blev hörnan där Anton tålmodigt fyllde på stenmjöl med sin lilla spade och vattnade ihärdigt med vattenslangen på både marken, bilen och mamma.
Farmor tog lite ledigt från skolarbetet och lekte med Anton några timmar. Värt så mycket för trötta tvåbarnsmamman att få gå ut och gräva lite. Ja, lilla Love sov gott i sin vagn större delen av eftermiddagen.
Så mycket roligare det är att göra sådana här saker tillsammans och hjälpas åt!
Tänk att kunna gå ut i sin trädgård och plocka godis! Stora, maskfria och vackert rubinröda. Hela bärlandet är fullt av Åke Kjells invandrade hösthallon. Som en hälsning från vår bortgångne granne. Han vårdade sina plantor så ömt och sen spred de sig in genom staketet in till oss. Nu finns de inte längre kvar på andra sidan. Den nya ägaren tyckte prydnadssten var mer värdefullt än hallonbuskar.
Det här med likheter. Vissa säger “Ååååh, vad Love är lik Anton!!”. Andra säger “Mja, inte särskilt lik Anton väl…?!”. Knappast kopior, tycker jag själv. Fast. Lika är de. Kan ni se vem som är vem?
Såhär söt kan man vara när man är 3 år gammal och nyss har fått sin väldigt inflammerade blindtarm bortopererad.
