Igår handlade en av nyhetsrubrikerna på SvD om plötslig spädbarnsdöd. Som nybliven hönsmamma blev jag förstås orolig när jag läste artikeln. Efter studier i Storbrittanien har det, enligt artikeln i SvD, konstaterats att det föreligger ökad risk för plötslig spädbarnsdöd vid s.k. samsovning d.v.s. att bebisen sover tillsammans med föräldrarna i gemensam säng. Detta känns väldigt jobbigt att läsa eftersom vår bebis är så närhetssökande och hitills inte klarat av att sova själv under några längre stunder. Hur gör man för att vänja av en bebis att kura ihop sig tätt, tätt intill för att söka trygghet? Innan jag själv fick barn var jag av den uppfattningen att det bara gällde att vara bestämd och konsekvent så skulle det inte bli några problem, klart att vår bebis inte skulle sova i vår säng utan i sin egen. Men när jag nu väl står där och mitt lilla knyte skriker så att han blir lila i ansiktet och tappar luften är det plötsligt inte så enkelt längre. Han vill ju bara vara nära, hur ska jag kunna neka honom det?
Igår gjorde vi ett nytt försök med vaggan. När inte det gick längre bäddade jag ett litet "bo" åt Anton i vår säng, så att han skulle sova för sig själv fast ändå nära. Resultatet blev en väldigt upphackad och gnällig natt och en bebis som sovit i princip hela dagen idag istället. I famnen förstås!
Idag publicerar SvD en ny artikel, för att "reda ut begreppen" efter att starka reaktioner väckts av gårdagens nyhet. Här möter de kritikernas påstående om att de inte ens läst rapporten eller feltolkat resultaten med att de visst haft en bra grund för sin nyhet. De har till och med fått artikeln granskad av en svensk ledande forskare på området innan tryck. Men tydligen har nu den engelske forskaren fått kalla fötter eftersom han, enligt SvD, sagt i en intervju att "sova på en soffa med ett spädbarn utgör en stor risk för plötslig spädbarnsdöd, men att sova i sängen utgör inte någon risk om inte föräldern druckit alkohol eller tagit droger".
Vem ska man lita på här egentligen? Jag känner mig fortfarande orolig så det blir nog till att försöka igen med vaggan. Jag har hört att det finns larm att lägga i sängen som ska känna av om bebisen slutar att andas. Det känns kanske en smula överdrivet hönsmammigt, men kan man någonsin bli för försiktig i den här frågan? Det handlar ju om det dyrbaraste jag har - vårt älskade barn.
//Mia
5 kommentarer:
Jobbigt att vara orolig!
Men jag tycker inte det är skäl nog att inte lägga ut en dagens-Anton bild :)
Ta inte alla tips och artiklar för hårt, tyvärr vet ju ingen (än) det rätta svaret. Men sen kan det ju också vara så att barn skriker lite, men de vänjer sig nog ganska fort vid nya omständigheter. Igår var jag och skulle natta Ture och han skrek som en galning när vi la ner honom i sängen. Men sen sjöng Anna lite för honom och sen gick vi ut och 5 minuter senare så sov han (men efter en del skrikande). Jag tyckte det var hjärtskärande, men det funkade faktiskt. Lycka till!
Massa kramar
huuu det verkar väldigt jobbigt att vara mamma. Men väldigt roligt oxå :=)
kramen
Ulrika
PSD är största skräcken första tiden.. Kommer va lika jobbigt nu m 2:an misstänker jag.
Men om barnet inte är född för tidigt, du ammar, inte röker & ni inte har en bastu i sovrummet så är ju risken minimal m stort M. Napp tvingade jag i Agnes, tog några dagar. Just för att det sägs ju oxå minska risken för PSD. Men man oroar sig ändå. Det kommer alltid nya oros moln. Det får man på köpet med barn. :-)
Vi samsov m A men hade henne oxå i sin säng där vi tagit bort ena gaveln och ställde den mot våran säng så att den blev en förlängning av vår säng. Funkade jätte bra.
Jätte fin blogg!! Super fin liten Anton.
Vilken fin blogg ni startat upp!
Jag tror inte heller ni behöver oroa er om sovandet, jag tycker det känns som att rökningen är en större riskfaktor (men det kanske är för att vi inte röker så jag vill hoppas på det). Hur som så är vår erfarenhet av "bebis ska sova i egen säng" är att det tog Per två dagar av mycket envishet (och stora protester från Malvas sida) att få till det. Lyft upp- trösta -lägga ner- lyft upp- trösta- lägga ner.... Sen dess (hon var två veckor gammal) har hon sovit i egen säng. Så det två dagarna var värt det! Sen kan jag tillägga att det tog tre månader för henne att sova längre än 15 minuter i sträck dagtid :-) Men nu sover hon en timme åt gången, så situationen kan förändras efterhand av sig självt också.
Lycka till! Och ha det så bra!
Kram Lisa
tack för alla tips! känns skönt att veta att jag inte är ensam hönsmamma eller att vår bebis är den enda som skriker. Ska definitivt testa tvådagarstricket och att ställa Antons säng mot våran. kram till er alla!
Skicka en kommentar