För 15 år sedan idag förlorade jag min morfar i en olycka. Min morfar (eller "mó-forr" som jag alltid sa) stod mig väldigt nära. Han var stark som en oxe och envis som en åsna. Men framför allt innerligt snäll och omtänksam. Och hade mycket, mycket kvar att uträtta och uppleva. Men så blev det inte. Och det smärtar mig fortfarande djupt och skoningslöst. Jag söker ofta tröst i att han lever vidare genom sina ättlingar. Sammanlagt 19 barn, barnbarn och barnbarnsbarn. En släkt med en otroligt stark sammanhållning.
Min morfar hette Henry. Det är med stor stolthet jag bär hans namn till efternamn.
/Thomas
2 kommentarer:
Kramar från syster
Kommmer ihag denna dagen, da vara modrar var i ullared..och att stackars Alf fick vanta o ge Stina de tragiska beskedet.. Rest in peace Henry. Ha de kompis.
Skicka en kommentar