Mitt i allt annat som händer nu finns det stora som förtjänar all uppmärksamhet i världen, men som inte riktigt kan få det – att vår familj snart utökas från tre till fyra. För några veckor sedan var jag trött på att vara gravid och ville bara att bebisen skulle komma ut. Nu tycker jag att den kan stanna där inne ett litet tag till, där jag vet var jag har den.
Jag är i vecka 35 nu. Magen börjar bli stor, jag känner mig klumpig och tung. Thomas är ansvarig för påtagning av strumpor och skor för alla familjens medlemmar just nu. Bebisen ligger redan långt ner i livmodern och med huvudet åt rätt håll men inte fixerat vid senaste kontrollen. Jag känner hur det lilla livet rör sig där inne och kittlar mig på insidan med sina små fingrar. Beräknad förlossning är den 9/6, om bara 5 1/2 veckor. Fast min känsla säger att det blir tidigare och det är jag nervös för. Skraj för att vara hemma helt själv eller själv med Anton när det börjar. Och att Thomas ska vara iväg på jobb. Eftersom förra förlossningen var snabb har vi fått order att åka in tidigt.
Utan att egentligen ha en aning tror vi att det är en liten flickbebis. Det är bara en känsla jag har. Jag kan inte föreställa mig att det skulle vara en pojke. Samma känsla hade jag med Anton, jag bara “visste” att han var en Anton. Vi har ett preliminärbestämt flicknamn, men namndiskussionen på pojksidan går trögt. Där känns inget riktigt “rätt”.
Anton pratar ofta med bebisen därinne och brukar fråga: ”Är du vaken bebisen?” och ”Kommer du ut till sommaren?” och ”Har du saker där inne?”. Han vet att bebisen är ömtålig. Och att han ska bli storebror. Och han vill att bebisen ska heta SueEllen på riktigt också. Eller bara bebisen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar