Den 14 november 1945 föddes en liten gosse. Han var lillebror och sladdis och säkert var hans föräldrar glada för honom. Jag vet egentligen inte så mycket om hans uppväxt, alltså hur det VERKLIGEN VAR att vara barn på 40- och 50-talet och hur det var i hans familj. Vad pratade de om på kvällarna, hur upplevde han livet, vad förundrade honom, vad hoppades han? Vad åt han till frukost och när lärde han sig vissla? Hur blev han nattad när han skulle sova? Strök hans mamma honom över kinden och sa att hon tyckte om honom? Ville hans syskon leka med honom, eller var han mest i vägen?
De där små detaljerna, de som jämnar till kanterna i hur vi blir. Som mjuka händer som varsamt formar våra jag. Drejar med fuktiga fingrar tills ytan blir följsam. Om formen och kraften i just dessa livets händer vet jag litet.
Men jag vet HUR han blev, den där lille gossen född den 14 november. Jag känner precis den formen han drejades till. Och jag vet VAD han blev. En fredag, 19 dagar innan hans 34:e födelsedag. Då vändes hans liv på ända på det där sättet som det bara kan göra av en enda orsak. Han blev pappa. Min pappa.
Kära pappa! Hur kan jag nå dig, du finns ju inte alls någonstans? Vart ska jag gå för att finna dig? Hör du när jag skriker, viskar, tänker? Jag vill ju bara berätta att jag har skrattat idag på din födelsedag.
1 kommentar:
Kära Mia. Så många av dina tankar är ju också mina. Men jag kan inte uttrycka dem så som du.
Jag vet att Uno gärna velat att vi är glada. Att vi lever vårt liv fullt ut.
Jag skrattade också igår på hans födelsedag.
Men sorgens tårar kom också fram när jag såg hans namn på den lilla metallplattan i minneslunden. Och ofta i vardagen, det är mycket jag ville berätta.
Kram från mamma.
Skicka en kommentar