Thomas lagar maten i köket, vi andra hänger i vardagsrummet. Love kollar på Miffy, Anton leker med LEGO, jag slappar i soffan. Fem minuter innan det är dags att äta ropar Thomas att maten är klar. Den tidsmarginalen brukar räcka för att samla in mig och Love. Anton "ska bara" och "kommer strax". Vi andra tre börjar äta. Efter tre tuggor kommer Love på att han måste kissa, springer till toaletten. Thomas följer efter. Love vägrar kissa för mamma ska följa med istället. Thomas sätter sig vid bordet, jag går till toaletten och hjälper Love upp på toastolen. Går tillbaka till matbordet. Har precis satt mig när Love ropar att han är färdig. Reser mig upp igen och hjälper Love. Tillbaka till köksbordet. Love är törstig. Om vatten står på bordet vill han ha mjölk och tvärtom ifall mjölk står på bordet. Thomas går för att hämta. Häller upp i glaset. Vi börjar prata högt om vem som ska äta upp sista köttbullen/fisken/korven/lingonsylten/pannkakan. Då kommer Anton som ett skott, rädd för att missa något gott. Han fyller tallriken med mat och börjar äta. Jag häller upp dricka. Efter två tuggor skruvandes på stolen kommer Anton på att han måste kissa. Han springer till toaletten samtidigt som han skriker "Jag vill att någon vuxen ska följa med!". Thomas störtar efter. När Anton ska klättra upp på stolen igen efter toabesöket, stöter han till glaset så att det ramlar, dricka över halva bordet. Jag räddar brevhögen i ena hörnan av bordet, Thomas springer efter handduk för att torka. Vi sätter oss ner igen. Tystnad i trettio sekunder när vi vuxna försöker få i oss den kallnande maten på tallriken. Anton klättrar ner från stolen. "Sitt ner när du äter!", säger jag. "Jag ska hämta en sked", säger Anton. "Jag vill också ha en sked", säger Love. Anton struntar i Love och tar bara sked till sig själv. När Anton sätter sig vid bordet klättrar Love ner från stolen för att hämta en sked. Love sätter sig vid bordet igen och börja använda skeden till att röra i drickan med. Vid tredje tillsägningen fastnar skeden i glaset som välter. Thomas springer efter handduk igen. Love skriker att han är törstig. Jag häller upp ny dricka. Vi äter tysta en minut tills Thomas upptäcker att Love stoppar mat i sitt glas och fiskar upp det genom att sänka ner hela handen i drickan. Thomas säger till. Anton skrattar. Love skrattar och stoppar ner handen igen. Anton skrattar hysteriskt och kan inte sitta still längre. Han går ner från stolen och hoppar runt jämfota på köksgolvet. Love skrattar ännu mer och försöker stoppa handen i glaset igen. Thomas plockar undan Loves mat och dricka. Love blir avgrundsledsen och gråter så att han inte får luft. Anton skrattar. Love blir hysterisk och slår efter Anton. "Du ska inte skratta!". Jag säger till Anton att sätta sig. Anton skrattar ännu mer och kryper in under bordet. Jag räknar sakta till tre, Anton skyndar sig att sätta sig. Love gråter fortfarande och kallar Thomas för "Dumma pappa bajs!". Thomas suckar. Love vill sitta i mammas knä, jag lyfter upp honom. Love ropar på sin napp, Thomas hämtar. Vi äter en stund, sen säger Anton något fånigt, Love börjar skratta. Love klättrar ner från mitt knä, upprepar det Anton sagt och hoppar på golvet. Anton härmar med munnen full av mat. Jag tjatar på Love att gå och tvätta sig och Anton att sitta ner när han äter. Thomas reser sig upp för att hjälpa Love på toaletten. Love rusar in i vardagsrummet och slänger sig i soffan med kladdiga fingrar. Anton springer efter med mat i munnen. Thomas hämtar Love och bär honom sprattlandes till toaletten. Jag ropar förmaningar till Anton. "Jag är mätt!", ropar han tillbaka. Efter mycket tjat tvättar Anton också sina händer. Jag och Thomas återvänder till våra halvfulla, kalla tallrikar. Puh.
torsdag 26 februari 2015
Galenpannor äter middag
Stillsamma sitta-ner-middagar är inte familjen Henryssons grej. En vanlig vardagskväll ser inland ut så här:
Ja, det är en utmaning ibland att äta middag med våra små studsiga yrhönor. Men det är också ofta vid matbordet som de roliga sakerna händer. Som i tisdags när Love smakade den vrålstarka thaisoppan och bara ville ha mer. Efter varje tugga visade han med spända armar, ansiktsgrimaser och viftande sked precis hur starkt det var. Och Anton som stoppade körsbärstomater i kinderna och sen i detalj förklarade vad som hände när han bet i dem. Just i detta nu vid sidan av matbordet, är det i alla fall lätt att se hur mycket stim och trams de där ögonblicken är värda. En hel del, som tur är!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar